Från boken

Hej alla! Nu har det återigen gått alldeles för lång tid sen jag uppdaterade i bloggen. Livet går upp och ner som en berg- och dalbana, men det är helt okej. För det betyder ju ändå att det finns "upp-dagar" också. Jag njuter av att vara ensam och bara tänka på mig själv, att bara kunna göra precis de saker som jag vill. Just nu är jag sjukskriven på grund av lite komplikationer vilket har gett mig en del tid att kunna fortsätta skriva i boken som jag håller på med. Min självbiografi. Vi får väl se om den någonsin kommer bli klar och om det ens går att läsa med allt kaos som blir i huvudet. Tänkte i alla fall lägga in ett litet smakprov till er. Kan varna redan nu att det är inte vackert och maskerat utan detta är den "nakna sanningen" som man brukar säga. Jag är verkligen klar med att låtsas som att saker och ting är bättre än de är, klar med att låta folk behandla mig hur dom vill. Varför går vi runt och låtsas, accepterar och ignorerar det som händer runt omkring oss egentligen? För stunden är det jag och mitt som gäller. Så här kommer en liten del av Elliots dödsbesked. Tar gärna emot feedback också. 
 

"Det är inte mycket jag minns av den där dagen då min andra son försvann från oss. Men jag minns känslan jag fick vid själva beskedet. Jag minns det som ett slag i ansiktet, jag minns hjälplösheten och den desperata förtvivlan. Den obeskrivliga känslan av att min son dör i min mage, och det finns inget jag kan göra. Den allra sista kraften jag hade sögs ur mig, det blev som mjölksyra i benen och armarna och det vred sig i varenda cell i kroppen. När modersinstinkten kickade in, att till varje pris skydda sitt barn om det så betyder att jag dör på kuppen. Alla som varit eller är mamma vet vad jag menar. Känslan av att vilja dö har aldrig varit så stark, jag ville dö för att de skulle kunna rädda honom istället. Jag ville dö för att ett liv utan min son var otänkbart. Det spelade ingen roll om jag överlevde, för jag visste att jag aldrig någonsin skulle bli hel igen. Just precis i den stunden insåg jag att jag skulle vara trasig resten av mitt liv och inget skulle någonsin kunna laga mig igen. Jag visste att den största delen av mig alltid skulle fattas. Hur skulle jag någonsin orka stå upp igen? Så jag grät, jag skrek och bad av hela mitt hjärta, ”snälla, kan ni döda mig nu”.

Jag förlorade mig själv i den stunden samtidigt som de runt mig förlorade all kontakt. Det fanns bara jag och min älskade Elliot. Jag ville att vi skulle få gå tillsammans, och få möta storebror som väntade på oss där på sommarängen. Det sista som hände var att jag såg mamma i ögonen och sa: ”Jag har dödat honom.” Sen var det svart."

 

 

Mitt 2013!

Tänkte skriva en liten sammanfattning av mitt år nu när det börjar närma sig sitt slut. Detta året kan jag lugnt säga att jag haft fler motgångar än genomsnittet. Shit, vad jag har kämpat för att ens hålla mig vid liv. Börjar med en bild som är tagen 12/1, dagen efter jag fick en stor hjärtpump inopererad. 
 
Ganska dålig bild, men här ser man i alla fall hur januari månad såg ut för min del. På bilden finns min BiVAD(hjärtpumpen), dialysmaskinen, alla medicinpumpar, respiratorn, övervak och en massa mer som jag inte orkade lära mig vad det var! I denna sängen bodde jag under hela januari, det var inte förens i februari som jag för första gången fick se hur det såg ut utanför dessa väggar. 
 
Sen väntade en lång återhämtningstid på hjärtintensiven där jag fick börja kämpa för att komma hem. Lära mig gå, äta, prata och andas själv igen. 
 
I april hölls begravningen för Elliot. Efter detta åkte jag in och ut från sjukhus fram tills mitt namn sattes på transplantationslistan. Den ena komplikationen avlöste den andra. 
 
 
 
I slutet av maj kunde jag äntligen vara lite mer aktiv med pumpen. Fast efter en timmes aktivitet krävdes många timmar vila efteråt. 
 
I juni blev det äntligen dags för mig att ge pumpen ett "värdigt" avsked och säga hej till mitt nya liv. Denna bilden är tagen strax innan min hjärttransplantation. Jo, jag är väldigt tacksam att pumpen finns och att den höll mig vid liv, men man blir inte vän med något som sitter kopplad till kroppen dygnet runt. När den dessutom tickar tio gånger högre än en klocka blir det inte precis lättare. Astmakatten hette den här hos oss då den även gjorde nåt annat ljud som är svårt att beskriva. Men det lät lite som en katt med astma :)
 
Ja, inte jättekry efter de haft isär bröstkorgen för andra gången på mindre än ett halvår. Denna bilden är tagen två dagar efter transplantationen. Jävligt kämpig tid, men nu var jag i alla fall på väg åt rätt håll. Nu låg inte mitt liv längre i någon annans händer, det var liksom upp till mig att göra det bästa av det. 
 
 
 
Tre veckor senare fick jag åka hem. Sommaren och hösten var turbulent med lite turer in och ut från sjukhuset, en cancerdiagnos blandat med en himla massa skoj. 
 
 
Ja, jag ska väl inte påstå att jag är återhämtad från allt som hänt. På bilden ovan är en bråkdel av de mediciner jag äter. Jag har fortfarande ont i revben/bröstben efter de 8 operationer jag gått igenom, har kondition sämre än Ada, 93 år, har 32 ärr från midjan och uppåt som jag dragit på mig bara under detta året, och då räknar jag bara dom som jag själv kan se. Huvudet är väl inte riktigt heller som det ska, men det kommer förhoppningsvis :)
 
Tänkte också skriva med länkar till tidningsartiklar, radio och tv-inslag som jag hunnit med under året! 
 
Nu hoppas jag på ett väldigt mycket lugnare och roligare 2014. :) Kram på er
 
 
 

Update!

Nu var det dags för mig att uppdatera lite igen. Det händer mycket i livet just nu precis som det gjort resten av detta året. Nu har jag och J flyttat isär vilket såklart känns jättetråkigt. Vi har varit igenom så otroligt mycket de senaste två åren och det känns som vi hade nått gränsen för vad ett förhållande ska behöva utstå. Vi befann oss inte riktigt på samma ställe längre och då kändes det bäst att fortsätta var för oss. Det känns extra tungt på kvällarna när jag är ensam med tankarna om pojkarna. Han var ju det enda som påminde om våra killar och det blir väldigt ensamt nu när vi är i december månad och både Adrians och Elliots årsdagar närmar sig med stormsteg. Om bara 3 dagar skulle vår lilla Adrian fylla två år. Nu har vi istället bestämt att vi ska mötas vid minneslunden och tända ljus för honom. Det är skönt att vi fortfarande kan vara vänner, så att vi kan vara tillsammans under såna här dagar. 
 
Jag har inte skrivit så mycket om vad som hände med Adrian så jag tänkte berätta det hela lite kortfattat. Den 10:e december 2011 var vi på ultraljud i Göteborg för att se om lilla "Pricken", som vi kallade honom, var en kille eller tjej. Därifrån gick vi i tårar då vi fått veta att han var sjuk och att hans njurar var väldigt förstorade. Vi visste inte riktigt vad detta innebar utan fick en remiss till Spec. mvc på NÄL. Så där var vi, för exakt två år sen idag, för att få det slutgiltiga beskedet att vi var tvungna att avsluta graviditeten. Vi grät floder hela den dagen och fick träffa både läkare och en kurator. Jag fick svälja den tabletten som skulle påbörja "aborten", sen fick vi åka hem med lapp i handen och vänta över helgen. Vi åkte in igen på söndag morgon för att sätta igång förlossningen. De förklarade att det skulle fungera som en vanlig förlossning men att de skulle göra allt de kunde för att jag skulle slippa ha ont. Det lyckades inget vidare. Värkarna satte igång för fullt och väldigt intensivt runt 8.30 på morgonen. Jag fick morfin för smärtorna men kräktes direkt. När man gett fulldos försökte de med en sorts bedövning som lindrade lite i 20 minuter. Efter detta blev värkarna ännu mer intensiva och jag fick flyttas till den vanliga förlossningsavdelningen. Där fick jag lustgas och det var en otrolig lättnad att få slippa undan verkligheten. Att jag låg där med dessa extrema smärtor och visste att barnet som var på väg inte skulle leva. Till slut sattes en epidural och 10 minuter senare, kl. 15:05 föddes en liten kille. Världens vackraste prins. 
 
Jag förstår vad folk menar när de säger att de saknar så det gör ont. För när dessa dagar närmar sig så känner jag verklig, fysisk smärta. Det gör ont i magen, hela bröstet och jag har jämt en klump i halsen. Fan vad saknade dom är!  
 
Lost you before I found you
Gone before you came
But I love you just the same
Missed you before I met you
On earth we never can
But in heaven we'll meet again