Min lördag!

Hej där ute!
 
Idag har jag varit på hyfsat humör faktiskt! Ibland känner jag till och med att någon dag, längre fram, kanske jag kommer känna lycka till och med. Jag och älsklingen har varit och shoppat och vi fick båda köpt oss lite smått o gott. Jag fick ett par nya jeans och ett par solbrillor bland annat! Har till och med fått handlat lite nagelgrejer för att göra "fransk manikyr" kan inte säga att resultatet blev ultimat dock. Men det är roligt att äntligen ha långa naglar nu efter jag slutat bita. :)
 
Det tar mycket på energin att "hålla igång" hela dagen så nu sitter jag utslagen i soffan. Det är jobbigt att komma ut på såna offentliga ställen när man ser alla lyckliga par med sina barnvagnar. Ännu värre är det med de som går där med sina barn och ser missnöjda ut?! Jag kan inte fatta att folk inte uppskattar det dom har. Är det en sak jag lärt mig efter detta så är det att uppskatta det jag har, och hoppas på det jag kanske kommer att få. Här är lite av mina funderingar över livet idag:
 
"Du lever ju i alla fall."
Om jag hade fått en peng för varje gång jag hört detta! Ska jag vara tacksam för det nu eller?
 
Nej. Man är inte tacksam för att man lever när man vaknar upp med 4 slangar i magen, inte kan röra sig, har en slang i halsen som gör att man inte kan prata och man har förlorat själva meningen med livet. Man har förlorat sitt barn. Hur ska man kunna vara tacksam för det? 
 
Nu såhär i efterhand kan jag förstå vad dom menar. Jag svävade ju trots allt mellan liv och död i flera veckor. 
Genomgick en 11 timmar lång hjärtoperation och 6 mindre operationer. Och här sitter jag. Det är inget mirakel men kirurgerna här på Sahlgrenska är mina hjältar. Och många andras. 
 
Nu har även jag börjat känna en viss tacksamhet för att jag lever. Livet kan ju fortfarande vända, jag har fått en andra chans. Jag ska kämpa för allt jag är värd och jag tänker inte ge upp drömmen om att bli mamma. Mina underbara pojkar kommer alltid att finnas med mig och jag kommer aldrig att glömma dom. Men en dag ska jag få känna lyckan av att få hålla mitt skrikande, varma barn i mina armar för första gången. Det är det som får mig att fortsätta. Jag lever helt enkelt på hoppet, även om jag vet att det finns en chans att jag kanske inte kan få ett eget igen så har jag bestämt mig, att på ett eller annat sätt ska det hända. 
 
Kram på er!

Stressiga dagar

Ja, idag har det vart fullt upp.. precis som igår och dagen innan det. Det är skönt när det finns saker att göra.. jag vill ju inte ligga här i soffan och ruttna. Men man blir ju trött.. så mycket tröttare än jag blev innan. Det tar på krafterna att ha hjärtsvikt helt enkelt. 
 
I tisdags fick jag komma hem ifrån sjukhuset vilket var otroligt skönt. Vi åkte upp till pappa och myste o käka middag på kvällen! Onsdagen spenderades med världens finaste svärföräldrar då både mamma och J skulle jobba. Jag får ju inte lov att vara ensam om det skulle hända något med pumpen. Sen igår var det dags för omläggning av såren som ser mycket bättre ut nu. Inte alls lika infekterat och rött som det var sist. Var även en sväng hos tandläkaren och fick göra rotfyllning så nu är jag redo för transplantation. Min sköterska Eva ringde mig på em och berättade att jag blivit godkänd för transplantation men att jag inte aktiverats på listan ännu. Jag ska in på torsdag för att göra de sista proverna och få info om operationen och tiden efter. Sen blir jag aktiverad på listan. Jag börjar känna rädsla för det nu.. nu är det ju på allvar, och det är ju mig det handlar om. Det är MIG dom ska såga sönder bröstbenet på ännu en gång och öppna upp mig. Plocka ut mitt hjärta och sätta dit ett nytt. Det är väl kanske inte så konstigt att man är lite rädd, 
Det jag tycker har vart värst under denna tiden är att jag vet att någon annan måste dö för att jag ska få leva. Det måste bli en tragedi för att jag ska få min lycka. 
 
Jag har börjat läsa dagböckerna som skrevs under tiden jag var nedsövd. Har läst det som sköterskorna på NÄL skrivit och även det mamma, J m.fl. har skrivit. Det märks att det var nära när man läser om paniken som dom levt i under de veckorna. Här kommer ett litet utdrag ur boken där mamma skrivit under kejsarsnittet: 
"Nu är du inne på operation och alla sitter mest bara tysta. Känns som om vi inte vågar prata. J mätte blodsockret precis och Karolina (sjukhusprästen) blev lite sträng mot honom. Berättade hur viktigt det är att han sköter det nu. Jag är så rädd att jag nästan inte vågar andas. Alla gråter i omgångar. Paul Paulsson (läkare) var här och berättade att Elliot snart är ute. Allt är stabilt med dig. Dom skulle lägga han i en filt sen ska J och jag klä på honom och ta en massa kort för dig. Vi skall ge Elliot all den kärlek vi bara kan. Jag älskar dig. Vakna snälla."

En eftermiddagstur

Hej hopp! 

Har nu i eftermiddag varit ute på en liten promenad med pappa här på sjukan. Gick upp till TIVA (Thorax-intensiven) som jag låg på den första månaden efter jag kom hit. Hade ett litet hopp om att kanske få träffa min favoritsköterska, Åsa som jag inte sett på flera månader. Och så glad jag blev när hon var där!! 

Vi satt och pratade en lång stund om min tid på avdelningen och hur det kommer bli när jag kommer tillbaka nästa gång, alltså vid transplantationen. Hon berättade en del grejer som stog i min journal som jag inte visste. T.ex. varför man tog beslutet att inte göra ett kejsarsnitt direkt när de upptäckte de nedsatta hjärtljuden hos Elliot. Jag blev ganska förvånad att hon kom ihåg så mycket från min journal och hon prata mycket om när jag kom in med ambulansen från NÄL och var så sjuk. Det är så härligt med såna fina människor som etsar sig fast i minnet och får en egen liten plats i hjärtat. :) 
 
Nu sitter jag här i min ensamhet på rummet eftersom pappa har åkt hem och J har inte hunnit komma ner ännu. Han slutar jobbet klockan 7 och sen är det raka vägen ner hit. Ska bli lite gott o se honom nu när vi inte setts sen onsdag.
 
Sitter o kladdar ner lite tankar och texter som så småningom ska bli blogginlägg också. Känner att jag har så mycket att skriva om, men man kan ju inte skriva allt på en gång. :)
 
Tack o hej :)