Välkomna!

Hej där ute! 
Här är jag och vill berätta min historia för er i mitt livs första blogginlägg.
Jag är snart 22 år och sitter här på Sahlgrenska Universitetssjukhus med min lilla hjärtpump denna molniga söndagsmorgon.
Den 30/12 -2012 väntade jag mitt andra barn. En liten pojk skulle det bli och vi var överlyckliga.. vi hade nämligen förlorat en liten son tidigare i en sjukdom och vi hade fått veta att den lille killen som låg i min mage var alldeles frisk. Den 27/12 åkte jag till vårdcentralen i Strömstad då jag flera dagar haft lite jobbigt med andningen. Jag var ganska säker på att det berodde på min astma eftersom det var en stor påfrestning att gå höggravid. När jag får träffa läkaren tas en sänka och när han sedan kommer tillbaka har han ringt en ambulans som ska ta oss till NÄL eftersom sänkaprovet var väldigt högt. 
 
Jag och sambon går ut i ambulansen och jag är en aning bitter. Jag ville ju helst hem till soffan och krypa ner under en filt. Resonerar som så att det är tryggast för bebis att åka in och jag ber mamma ta med den packade BB-väskan. Kanske blir jag mamma snart? 
 
Och ja... mycket snart blev jag mamma till en liten Elliot.. bara några timmar senare faktiskt. Våran fina bamsekille på 4274 gram föddes stilla en iskall decembernatt. Men detta skulle jag få veta först flera veckor senare.

Vi kommer in till sjukhuset. Jag har panik! Jag kan ju inte andas! "Hjälp mig. Jag får ingen luft. Snälla ni måste hjälpa mig." Min fina sambo J har senare berättat för mig att jag skrek efter hjälp när de rullat in mig på akutrummet. Jag har själv väldigt lite minne av timmarna efter vi kom till NÄL. Så det mesta har jag fått berättat för mig av mina anhöriga. 
 
Jag säger att det gör ont i magen och förlossningsläkaren som stått i rummet hela tiden säger att det ska göras ett ultraljud. Jag rullas in i en annan sal och vid det här laget har min mamma kommit. Hon är med när läkaren säger de ofattbara. "Bebisens hjärtljud är väldigt svaga". Mamma får panik. "Men då får ni ju plocka ut han då!" 
Det enda svaret hon får är: "Vi måste faktiskt prioritera Marie nu."  Utan något minne av detta hade jag skrikit till min mamma att jag ville att hon skulle döda mig. 
"Jag har dödat honom, älskling." var de sista orden J fick höra innan jag sövdes.
 
01:47 den 28/12 -2012 plockades vår son ut med akut kejsarsnitt. Min familj hade Elliot hos sig över natten och länge dagen efter. De väckte till och med mig när J hade honom inne på mitt rum. Jag har bilder när jag håller hans hand men detta har jag inget minne alls av. 
 
I detta inlägget tänkte jag inte skriva så mycket om vad som hände under tiden jag var nedsövd men det kommer garanterat längre fram när jag orkat läsa dagböckerna min mamma och sambo skrev under tiden.
Jag flyttades till Sahlgrenska 7e januari. 
 
Jag vaknar någon gång i mitten på januari. Tror det var den 17e. Men det tog flera dagar innan jag mindes de små stunderna jag orkade hålla mig vaken. Detta är i alla fall det första jag kommer ihåg:
Det är mörkt men jag försöker urskilja de ansikten jag ser framför mig. Jag ser på väggen framför mig och blir förvirrad.. "jag är inte hemma. Vart fan är jag?" Detta är allt jag hinner tänka innan jag somnar igen.
 
Nästa sak jag kommer ihåg är att jag vaknar och ser mamma brevid mig. Jag försöker fråga om bebisen men orden kommer inte ut.Jag försöker mima frågan till henne. Hon svarar inte. 
 
När jag blir mer medveten får jag veta att Elliot fötts stilla flera veckor tidigare, jag hade en respirator och det var därför jag inte kunde prata. Mitt hjärta hade gett upp och det satt 4 tjocka slangar i min mage. De förklarade att detta var mitt hjälphjärta och jag skulle ha det tills jag fick ett nytt hjärta. 
 
Men det var inte bara mitt hjärta som sviktade. Jag hade i samband med min influensa i december fått multiorgansvikt. Mina lungor, njurar och min lever hade också lagt ner.
 
De andra organen började successivt återhämta sig och så småningom, i mitten på mars ungefär fick jag komma hem igen. Med min hjärtpump.
 
Idag sitter jag på Sahlgrenska igen och behandlas för en infektion. Inget jätteallvarligt men kan bli om det lämnas obehandlat. Till veckan ska jag göra det allra sista för att äntligen få aktiveras på väntelistan för ett nytt hjärta. 
 
Nu har jag i alla fall försökt förklara mitt sjukdomsförlopp någorlunda. Hoppas det gick att förstå.
 


Kommentarer
Postat av: Camilla

Som att inte förlora ett barn ska vara nog...så innerligt sorgligt. Hoppas du får en transplantation snart. <3

Svar: Tack <3
Marie Andreasson

2013-04-21 @ 19:26:29
URL: http://omlivetefter.blogspot.se
Postat av: Malin -Änglamamma

Många kramar till dig!
Beklagar så att er lilla son inte fick stanna hos er på rätt sätt! <3

Svar: Ja det känns fruktansvärt! Tack <3
Marie Andreasson

2013-04-21 @ 19:44:02
URL: http://josefinaelma.blogg.se
Postat av: Marjo

Beklagar så att er lille Elliot inte fick stanna hos er. Kram ♥

Svar: Tack <3
Marie Andreasson

2013-04-21 @ 20:49:58
Postat av: Anna G du vet säkert vem.

Starkt, vill läsa men samtidigt inte...
Tack för att du delar med dig, och på så sätt låter oss ta lite av er smärta.
Kärlek!
Kram Anna

2013-04-27 @ 22:15:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: