Summering!

Hej alla där ute! 

Jag har fått höra att det är många som undrar hur jag har det och hur allt har gått nu efter min operation som kanske inte kunnat förlja mig på facebook osv. 
Nu har jag levt lite mer än 2 månader med mitt nya hjärta, och allt till trots så mår jag faktiskt toppen. (oftast)
Jag försöker leva som vanligt, vilket går bra som oftas men inte alltid lika lyckat. Ibland överskrider jag nog gränserna för vad min kropp orkar med, men man måste ju tänja på gränserna ibland eller? 

Jag åker varannan vecka till Göteborg för att göra mina hjärtbiopsier och det blir raka nollor varje gång! SKÖNT!!
När jag är hemma försöker jag hitta på något varje dag, jag vill helst av allt hinna med ALLT som jag gått miste om under min tid med pumpen. Det krockar ibland men det mesta löser sig själv :)
 
Ja, vad har jag att säga om hela denna upplevelsen? 
Det finns några erfarenheter som jag gärna skulle varit utan. Som den att veta hur det är att förlora sina barn. Det kommer inget gott utav det. Det mesta kan man ju dra nytta av i framtiden men just den upplevelsen har jag inte fått något positivt ur. Men nu har jag den och jag jobbar dagligen med att lära mig leva med den. 
Men resten, pumpen, sjukhusen, operationerna, återhämtningen, transplantationen och återhämtningen igen, det kanske låter konstigt men nu när jag har gått igenom allt så är det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Jag har överlevt något som de flesta inte skulle och i tillägg till detta så har jag kommit ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är starkare än jag någonsin varit (psykiskt, fysiskt är jag som en kattunge ;)), jag har blivit en bättre människa på alla sätt, jag lever livet fullt ut och är tacksam för varje morgon som jag får vakna och vara frisk. 
Jag uppskattar de bra dagarna, min familj, mina nära och kära och allt roligt jag får uppleva tillsammans med dom. Jag vet även genom denna upplevelsen vad jag vill göra med resten av mitt liv och jag har redan börjat jobba för att få igenom mina drömmar. 
 
En sak jag känner mig besviken på är att oavsett hur hårt man jobbar eller hur mycket man försöker så finns det alltid folk som har något illa att säga om en. Ja, jag vet att man inte ska bry sig om vad andra säger men jag tyckte det kändes viktigt att få med ett meddelande här till alla er som inte förstår vad ni pratar om. 
Ni ser mig på de bra dagarna, inte de dagar jag sitter halva dagen med huvudet i toaletten och spyr och skakar på grund av mina mediciner. Ni ser inte när jag gråter mig till sömns för att jag saknar mina pojkar. Ni ser inte heller den totala lycka jag känner varje gång jag får uppleva något som jag aldrig mer trodde jag skulle få uppleva. Så låt mig få leva, låt mig få göra de saker som ni anser "farliga" för mig om det gör mig lycklig, och kom sedan tillbaka när ni gått i mina fotspår och tala då om för mig att jag gör fel! För ni har verkligen inte en jävla aning! 
 
Sen ville jag säga TACK till er som varit med mig och hjälpt mig överleva detta! Jag hade verkligen inte klarat det utan er. 
 
Mamma: Du har fått ta skiten hela vägen när jag mått dåligt, du har fått torka tårarna när jag gråtit och du har suttit otaliga timmar vid min säng när jag sovit. Men du är också en av de få som verkligen fått mig att skratta, som fått mig att känna mig trygg mitt uppe i allt elände och all rädsla. Jag vet att du har lidit så jävla mycket och om jag kunde skullle jag ta bort allt det hemska du har gått gå igenom. Och jag vet att du skulle gjort detsamma för mig. Jag vet inte vad mer jag ska säga än att jag älskar dig och jag skulle inte vilja byta ut dig mot alla morsor i världen, Förresten är det okej att du ringer varje dag och frågar om jag tagit mina mediciner. ;) Det är jag skyldig dig efter allt du gjort för mig! :)
 
Pappa: Du kan allt vara en jobbig jävel men du har ställt upp på alla sätt du kunnat. Du har böjt mina fötter och händer så att de inte skulle stelna när jag själv inte kunde röra mig, du har puschat mig till träning och även om jag varit riktigt trött på det är jag otroligt tacksam för det nu. Jag älskar dig pappa! 
 
Mats & Reidun: Ni finns alltid där som ett stöd i bakgrunden och ni betyder så otroligt mycket! Jag är så glad att ni fick träffa ert fina barnbarn innan han försvann och att ni funnits där för J under allt detta. Han behöver er mer än ni förstår, och jag med. Jag älskar er! 
 
J: Du har fått stå ut med mycket men du hanterar mina humörsvängningar med finess! ;) (oftast). I övrigt kan jag bara säga tack för att du gett mig världens finaste barn och för att du funnits vid min sida hela den krokiga vägen. Jag älskar dig! 
 
Och tusen tack till alla er andra som funnits för mig, både ni som varit tätt inpå och ni som kanske inte varit det. Denna resa jag gjort är fortfarande den största delen av mitt liv och jag är glad att ni låter mig prata om det och lyssnar. 
 
Bloggens framtid är fortfarande lite osäker. Jag kanske fortsätter, kanske inte. Det visar sig med tiden men jag vill i alla fall säga ett stort tack till alla ni som följt mig här inne och som skrivit peppande och snälla kommentarer. 
 
STOR kram till er.