mariesaan.blogg.se

Nu var det dags för mig att uppdatera lite igen. Det händer mycket i livet just nu precis som det gjort resten av detta året. Nu har jag och J flyttat isär vilket såklart känns jättetråkigt. Vi har varit igenom så otroligt mycket de senaste två åren och det känns som vi hade nått gränsen för vad ett förhållande ska behöva utstå. Vi befann oss inte riktigt på samma ställe längre och då kändes det bäst att fortsätta var för oss. Det känns extra tungt på kvällarna när jag är ensam med tankarna om pojkarna. Han var ju det enda som påminde om våra killar och det blir väldigt ensamt nu när vi är i december månad och både Adrians och Elliots årsdagar närmar sig med stormsteg. Om bara 3 dagar skulle vår lilla Adrian fylla två år. Nu har vi istället bestämt att vi ska mötas vid minneslunden och tända ljus för honom. Det är skönt att vi fortfarande kan vara vänner, så att vi kan vara tillsammans under såna här dagar. 

 

Jag har inte skrivit så mycket om vad som hände med Adrian så jag tänkte berätta det hela lite kortfattat. Den 10:e december 2011 var vi på ultraljud i Göteborg för att se om lilla "Pricken", som vi kallade honom, var en kille eller tjej. Därifrån gick vi i tårar då vi fått veta att han var sjuk och att hans njurar var väldigt förstorade. Vi visste inte riktigt vad detta innebar utan fick en remiss till Spec. mvc på NÄL. Så där var vi, för exakt två år sen idag, för att få det slutgiltiga beskedet att vi var tvungna att avsluta graviditeten. Vi grät floder hela den dagen och fick träffa både läkare och en kurator. Jag fick svälja den tabletten som skulle påbörja "aborten", sen fick vi åka hem med lapp i handen och vänta över helgen. Vi åkte in igen på söndag morgon för att sätta igång förlossningen. De förklarade att det skulle fungera som en vanlig förlossning men att de skulle göra allt de kunde för att jag skulle slippa ha ont. Det lyckades inget vidare. Värkarna satte igång för fullt och väldigt intensivt runt 8.30 på morgonen. Jag fick morfin för smärtorna men kräktes direkt. När man gett fulldos försökte de med en sorts bedövning som lindrade lite i 20 minuter. Efter detta blev värkarna ännu mer intensiva och jag fick flyttas till den vanliga förlossningsavdelningen. Där fick jag lustgas och det var en otrolig lättnad att få slippa undan verkligheten. Att jag låg där med dessa extrema smärtor och visste att barnet som var på väg inte skulle leva. Till slut sattes en epidural och 10 minuter senare, kl. 15:05 föddes en liten kille. Världens vackraste prins. 

 

Jag förstår vad folk menar när de säger att de saknar så det gör ont. För när dessa dagar närmar sig så känner jag verklig, fysisk smärta. Det gör ont i magen, hela bröstet och jag har jämt en klump i halsen. Fan vad saknade dom är!