En ny chans!

Nu har jag minsann varit riktigt dålig med att uppdatera på bloggen. Men som de flesta av er kanske vet så har ju jag fått mitt efterlängtade hjärta. 
 
Måndagen 3/6:
7:43 Telefonen ringer, skyddat nummer. Jag svarar och svamlar fram ett hallå, trött som jag är.
"Hej Marie, jag ringer från transplantationsavdelningen på Sahlgrenska."
"Eh, hej"
"Det är så att vi har hittat ett hjärta som passar dig" 
"Nä, skojar du eller?!" 
"Nej (hehe) vi skulle gärna vilja att du kommer in till oss ganska snart, Helst innan klockan 10. Så jag skickar en ambulans nu som kommer och hämtar dig om 20 minuter." 
Jag flyger (så fort pumpen tillåter) ur sängen och börjar yra runt. J som var på väg ut genom dörren och till jobbet fick ta av sig arbetskläderna och börja packa. Och ja, med en karl som packat min väska kan ni ju tänka mig vad jag har med mig här på sjukhuset. Tyvärr gillar nog inte de andra på avdelningen att jag går runt i bara strumporna så det är tur att de har andra kläder man kan låna :) tihi. 
Ambulansen hämtar oss ca 20 minuter senare och då har vi redan hunnit ringa runt till mamma, som tur nog var på väg till stan, pappa och storebror. I ambulansen sedan fick vi tid att skicka iväg en del sms och ringa några samtal också. I Rabbalshede fick vi byta till ambulanshelikopter eftersom de förstod att tiden inte skulle räcka. Och amulansen var nog fasen det jag var mest rädd över på hela dagen. Usch vad äckligt det var! Vi kom in till sjukhuset och det blev en stressig dag, man hade helt enkelt inte tid att vara rädd. Jag fick ta blodprover och göra lungröntgen  innan mamma, pappa, DongLu, Jingyu och Alex kom in vid 11. Då skulle det duschas och bytas om. Som tur väl var hann Storebror och Nettan ner också. Vid 12 rullas jag mot operationssalen med hela familjen på släp och det blev avsked framför ingången till OP-mottagningnen. God natt!
 
Min operation påbörjas runt 12.30-13.00 då man börjar med att operera ut den gamla pumpen och efter detta fick kirurgerna tydligen tid för kafferast emellan. Vid 18-tiden på kvällen, kom det nya hjärtat till sjukhuset och de började sätta in det. Allt var klart vid 00.30. 
 
Jag väcktes på tisdagsmorgonen men har inte spciellt mycket minnen själv. Minns att jag inte kunde se och frågade ofta om jag blivit blind. Frågade tydligen en del gången om jag levde också, Och VÄLDIGT törstig var jag. ;)
 
Nu har det gått en vecka sedan jag vaknade och jag ligger nu på avd 139 och mår efter omständigheterna väldigt bra! Är så tacksam för denna fantastiska person som valt att ge sitt hjärta till mig. Men jag tänker ofta på dennes anhöriga och förstår ju att de har det fruktansvärt just nu. Det är ju en ung människa som fått lämna oss och har med största sannolikhet sörjande föräldrar någonstans där ute just nu. Ibland skulle man önska att man på något sätt kunde kontakta dom för att få visa att deras barn gjort något fantastiskt efter döden. Men å andra sidan kan man ju som mamma till två änglar ändå tänka att om det var mina barn det handlade om kanske jag inte skulle vilja veta. Ja, de där kan man fundera över tills man blir tokig. Men nu ska jag vara upptagen med att leva och ta hand om mitt nya hjärta ett tag framöver. :) 
 
Läste en ganska oroande sak för ett tag sedan, 2/3 av alla svenskar vet inte hur man gör för att ta ställning till organdonation. Tänkte jag skulle dela med mig av länken för att hjälpa mina läsare att ta ställning. Vare sig man är för eller emot så gör man sina anhöriga en enorm tjänst så slipper de ta det beslutet om det ofattbara skulle inträffa. http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret här är länken så gå nu in och ta ställning! Det tar inte ens en minut! 
 
Jag ska försöka hålla er bättre uppdaterade i det närmsta beroende på hur mycket jag orkar osv. :) STOR kram