Min mamma!

Idag när det är mors dag och allt tänkte jag passa på att skryta lite om min fantastiska mamma! Det finns ingen i världen som får mig att känna mig lika trygg som du. Du finns alltid där oavsett vad jag gör och står bakom mig i alla mina val. Du har suttit otaliga timmar vid min sjukhussäng och aldrig lämnat mig förrän jag sagt att det är okej. Du har anpassat hela ditt liv för att jag ska kunna få vara hemma med min sjukdom. Dig kan jag prata med om precis varenda liten sak och du lyssnar alltid och förstår. Du är så otroligt stark och är utan tvekan min största idol. Du sätter alltid dina barn i första hand och du sviker oss aldrig. Du berättar för oss varje dag att du älskar oss. Det finns inte en enda person i hela världen som kan ersätta min underbara mamma. Jag älskar dig enormt mycke<3

Ledsen tjej!

Dagen har nog i stort sett varit skit! Jag har haft ont och varit ledsen. Jag vill inte vara jag längre känns det som. Jag skulle vilja vara någon annan om än bara för några timmar. Någon som inte hade ett stort sår inuti sig som ständigt blir upprivet. Varje dag ser jag en barnvagn med en liten bebis i oavsett vad jag gör. På stan, på sjukhuset eller på TVn. Det är svårt att glädjas åt andras lycka när man själv bär den svartaste sorgen inuti sig hela tiden. Man får aldrig någon paus från smärtan, den finns där ständigt och påminner mig om att det saknas en stor del av mitt liv. Något som jag aldrig kommer att få tillbaka. Hur kan folk säga saker som att man fortfarande är ung och kan skaffa fler? Att man måste lämna det bakom sig och fortsätta leva. Visst är dessa saker sanna, men det hjälper inte ett dugg på det svidande såret man bär på och kommer få leva med resten av sitt liv. Inget barn kan någonsin ersätta ett annat! Varför förstår inte folk det? 
 
Jag vill inte vara sjuk längre. Jag vill kunna ställa mig i duschen en morgon utan att det ska vara planerat flera dagar i förväg, tvätta håret själv, gå ut på en promenad eller dammsuga. Att ständigt ha någon som tar hand om en är nedvärderande och det är påfrestande att aldrig få vara ensam. Jag vill inte spendera mina dagar på sjukhus för att ta prover, träffa läkare och justera mediciner. Jag vill bara få vara jag! Det som är vardag för dig är numera bara drömmar som jag längtar efter.
 
Jag tror att dagarna blir sämre när jag har ont. Jag blir lättare ledsen och upprörd för saker. Jag måste vända mig om för att slippa se en nyfödd bebis eller se en lycklig mamma med barnvagn. Jag lyssnar på folks problem men jag känner ingen sympati. Det gör att jag blir lite rädd för mig själv. När blev jag sådan? Jag känner mig otroligt ensam hur många underbara människor jag än har runt mig. Det känns som jag är ensam i hela världen. Att folk har börjat glömma bort min sorg bara för att jag ler och ser glad ut. Och allt jag vill är att få prata om dom. Berätta om mina fantastiska graviditeter och hur underbart vackra mina änglar var. Men snart finns ingen kvar som vill lyssna. 
 
Det var allt jag hade att komma med idag. Kramar! 
 
 

Dag 14

Hej på er allesammans! 
 
I skrivande stund sitter jag och tränar med min PEP-ventil då jag har fått väldigt ont i vänster lunga igen. Är rädd att det har blivit vätska i lungan igen men envis som jag är så ska det genast bort. :)
 
Idag har mitt namn stått på väntelistan för nytt hjärta i exakt 2 veckor. 2 veckor som varit otroligt långa, även om dagarna i sig gått snabbt. Det känns som att jag väntat i en evighet, men så kanske det blir när man väntar på ett nytt liv. Tycker ett citat från MODs hemsida är ganska bra. "Tänk dig att stå i en kö. Längst där framme finns livet. Men vägen fram är lång." Det är verkligen precis så det känns. 
 
Dagen idag har spenderats på Sahlgrenska och har som alltid när man är där varit otroligt hektisk. Vi började med provtagning och EKG och allt ser bra ut. Sedan var det dags för dusch och omläggning.. oj vad man uppskattar en dusch när man bara får den 2 gånger i veckan. Sedan var det dags för omläggning innan perfusion kom ner och skulle byta pumpen. Allt gick superbra och till sist hann vi besöka Sofia som numera ligger på 93:an där jag också låg innan jag fick komma hem. (För er som inte vet vem det är. Sofia är tjejen som legat på TIVA en längre stund som nu har fått en likadan hjärtpump som jag har.)  Det var otroligt kul att prata med henne idag när hon blivit lite piggare. Vi har så mycket erfarenheter och ämnen att prata om som väldigt få kan förstå. Det är så skönt att bara kunna spy galla över hela situationen och någon verkligen kan förstå vad man menar. 
 
I övrigt idag så har jag märkt hur mycket mer tacksam man är för allt runt omkring en nu när man insett att man inte är odödlig. Bara en sån sak som att känna hur underbart solen värmde idag. Det gjorde mig pigg och glad. Det finns verkligen ingen mening med att hänga upp sig i småsaker, det spelar liksom ingen roll. I slutändan kommer du inte tänka tillbaka på den gången du fick punka på däcket eller blev förkyld. Du kommer tänka på alla stunder som du uppskattat. Och ju bättre man blir på att uppskatta saker desto mer har man ju att tänka tillbaka på och le när det väl kommer till kritan. Titta på ditt liv. Vad har du egentligen att klaga för? Jag säger inte att ingen har det svårt för det vet jag att väldigt många har.. men jag tror helt enkelt att man måste se över vad som egentligen är värt  att klaga över och vad som inte spelar någon roll. Som jag känner är det nog det enda sättet att bli lycklig. 
 
Ha en underbar torsdagskväll!