Återbesök och känslorna runt

Hej alla! 
 
I måndags var det dags för återbesök på intensiven på NÄL. Det första jag frågade när jag vaknade och fick veta att Elliot var död var: "Vem bestämde att jag skulle leva och han skulle dö?" I måndags fick jag träffa läkaren som tog det beslutet. Hon hade jour på förlossningen den kvällen jag kom till akuten och hon berättade för oss hela händelseförloppet från att vi kom in till kejsarsnittet var färdigt. Det märktes på henne att hon var rejält berörd av hela situationen och det hjälpte faktiskt lite i all sorg. Jag har skyllt så länge på henne för att detta hände men i måndags insåg jag att inget av detta var hennes fel. 

I ambulansen hade jag haft en syresättning på runt 50% och väl framme på akuten låg jag på 78%. När de gjorde det första ultraljudet låg Elliots hjärstlag på 60 slag/min. Jag fick en CPAP-mask som tryckte ner luft i mina lungor och syresättningen var direkt uppe i 98%. Tanken var att hjärtslagen skulle bli bättre efter detta. De sprang med mig bort till IVA och där gjordes ännu ett ultraljud för att se om det blivit någon bättring. Redan då var Elliot död. Han dog inom loppet av 10 minuter och de förklarade att man aldrig ens hade hunnit till förlossningen för att göra ett kejsarsnitt. De berättade också att han med största sannolikhet redan fått svåra hjärnskador och att det var därför hjärtslagen inte gick upp när min syresättning förbättrades. 
 
Det var otroligt jobbiga besked att få. Det är på ett sätt skönt att veta att läkarna gjorde allt de kunde för honom men samtidigt måste man ju börja tänka på hela händelsen på ett nytt sätt. Jag har hela denna tiden bara tänkt att de kanske kunde gjort något mer, att han kanske kunde överlevt men han hade ingen chans. Det blir lätt att lägga skulden på sig själv då jag vet att han antagligen levt idag om jag hade åkt in till sjukhuset tidigare. Jag skulle önska att jag känt mig sjukare redan från början för då hade jag åkt in direkt. Det finns så många om, men det spelar ingen roll längre för det finns inget som kan få honom att komma tillbaka. 
 
Det känns som många tror att det kanske är över nu, att allt är bra igen. Saken är bara att det blir aldrig bra igen. Det kan bli bättre men man blir liksom aldrig hel efter nåt sånt här. Det kommer alltid vara tomt efter pojkarna. Livet kommer aldrig någonsin bli detsamma igen och hur kan det bli det? Jag har ju inte fantiserat fram dom, dom existerade och var väldigt verkliga för oss och nu är dom döda.
 
De senaste dagarna har jag knappt orkat prata med någon eller göra något. Jag har inte haft någon lust att prata om varför jag mår så dåligt eller förklara hur jag känner. Det går liksom inte att sätta ord på alla känslor längre. Man blir bara så förtvivlad på något sätt att man är i denna sitsen och inte kan göra något åt det.
 
Jag undrar hur man med gott samvete kan sitta som vän eller familj och säga att man finns där oavsett vad, när man faktiskt inte är intresserad av att stå för det? Det hade varit bättre att inte säga något alls för då hade man i alla fall inte räknat med att höra ifrån er. Kanske man inte vet vad man ska säga, men man kan i alla fall höra av sig för att fråga hur det är! Men jag är väldigt glad för de jag har, som faktiskt ställer upp till 100% och finns där som de lovat och för alla som jag faktiskt inte umgås så mycket med men som ändå ställer upp med peppande och tröstande ord. <3


Kommentarer
Postat av: Sofia Eriksson

Hej Marie!
Du kommer aldrig bli bra, inte jag heller! Man får väl försöka hantera det men hur lätt är det?? Kan ändå tänka mig att det var lite skönt att veta att läkarna gjort allt, men hur länge tröstar det?
Fortsätt kämpa på, de får gå upp och ner och det är bara så!
Förstår också vad du menar med att folk säger att de finns där...och sen undrar man om de verkligen vet vad det betyder... Så jävla irriterande!!
Får hoppas att de blir lättare med tiden...
Kram ♥

2013-11-07 @ 01:00:11
URL: http://poffen.se
Postat av: Alexandra

<3<3<3

2013-11-07 @ 08:31:20
Postat av: Tanta wenche

Nå vet du iallefall hva som hendte med ham, ikke for at det hjelper mener jeg, men noen svar. Det er så fint at du deler med deg, følger med hele tiden.

2013-11-07 @ 10:33:22
Postat av: Camilla

Hej Marie! Hur mår du nu?

2013-11-21 @ 23:03:41
URL: http://omlivetefter.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: