Från boken

Hej alla! Nu har det återigen gått alldeles för lång tid sen jag uppdaterade i bloggen. Livet går upp och ner som en berg- och dalbana, men det är helt okej. För det betyder ju ändå att det finns "upp-dagar" också. Jag njuter av att vara ensam och bara tänka på mig själv, att bara kunna göra precis de saker som jag vill. Just nu är jag sjukskriven på grund av lite komplikationer vilket har gett mig en del tid att kunna fortsätta skriva i boken som jag håller på med. Min självbiografi. Vi får väl se om den någonsin kommer bli klar och om det ens går att läsa med allt kaos som blir i huvudet. Tänkte i alla fall lägga in ett litet smakprov till er. Kan varna redan nu att det är inte vackert och maskerat utan detta är den "nakna sanningen" som man brukar säga. Jag är verkligen klar med att låtsas som att saker och ting är bättre än de är, klar med att låta folk behandla mig hur dom vill. Varför går vi runt och låtsas, accepterar och ignorerar det som händer runt omkring oss egentligen? För stunden är det jag och mitt som gäller. Så här kommer en liten del av Elliots dödsbesked. Tar gärna emot feedback också. 
 

"Det är inte mycket jag minns av den där dagen då min andra son försvann från oss. Men jag minns känslan jag fick vid själva beskedet. Jag minns det som ett slag i ansiktet, jag minns hjälplösheten och den desperata förtvivlan. Den obeskrivliga känslan av att min son dör i min mage, och det finns inget jag kan göra. Den allra sista kraften jag hade sögs ur mig, det blev som mjölksyra i benen och armarna och det vred sig i varenda cell i kroppen. När modersinstinkten kickade in, att till varje pris skydda sitt barn om det så betyder att jag dör på kuppen. Alla som varit eller är mamma vet vad jag menar. Känslan av att vilja dö har aldrig varit så stark, jag ville dö för att de skulle kunna rädda honom istället. Jag ville dö för att ett liv utan min son var otänkbart. Det spelade ingen roll om jag överlevde, för jag visste att jag aldrig någonsin skulle bli hel igen. Just precis i den stunden insåg jag att jag skulle vara trasig resten av mitt liv och inget skulle någonsin kunna laga mig igen. Jag visste att den största delen av mig alltid skulle fattas. Hur skulle jag någonsin orka stå upp igen? Så jag grät, jag skrek och bad av hela mitt hjärta, ”snälla, kan ni döda mig nu”.

Jag förlorade mig själv i den stunden samtidigt som de runt mig förlorade all kontakt. Det fanns bara jag och min älskade Elliot. Jag ville att vi skulle få gå tillsammans, och få möta storebror som väntade på oss där på sommarängen. Det sista som hände var att jag såg mamma i ögonen och sa: ”Jag har dödat honom.” Sen var det svart."